Från Facit till laptop

Det var som att ställa en stor brummande båtmotor på skrivbordet. Min första skrivmaskin. En grå facit. Trehundra kronor kostade den och jag micklade glatt med smetiga färgband och tröga tangenter. Den surrade högt, min eldrivna facit. Ett surr som efter en stunds skrivande vaggade in mig i ett avslappnat läge. Jag stretade med mina halkiga A5-papper som pappa fått med sig hem från tryckeriet, där han i sin tur stod framför sina surrande maskiner. 
   Mängder av dikter blev det. Hjärta och smärta, dramatik och melankoli. Jag gick ju trots allt i mellanstadiet, så huvudämnet var kärlek. Obesvarad sådan.

   Maskineriet gav upp efter ett tag och dikterna blev färre för hand, byttes ut mot dagböcker i alla sorters utförande. För utsidan på dagböckerna var viktig tyckte jag. Jag skrev faktiskt flitigt i dem. Men aldrig så flitigt att jag skrev färdigt från pärm till pärm. Nej, någonstans halvvägs tröttnade jag på mig själv. Eller så hittade jag en ny. En brokigt svartvit, en blommig, en med rött tyg och kinesiskt motiv. En med tomma, oskrivna sidor. En med massor av utrymme för allt mellan himmel och jord. En med plats för en helt ny värld att skriva. Dagboksanteckningarna svävade ut, blev till tårdrypande noveller och underfundiga berättelser. Underfundiga och rätt så roliga, tyckte jag själv.

   Någonstans i tonåren slutade allt att vara roligt. Skrivandet övergick till sporadiska, pliktskyldiga dagboksanteckningar igen och stagnerade nästan under tyngden av vuxenlivet och dess allvar. Men dagboken blev min klagomur och jag kanaliserade mitt missmod genom de få berättelser jag skrev under de här åren. Alldeles säkert fyllde de sin funktion som en välbehövlig ventil, men lusten att skriva låg i ide. Tills den dag då min man bläddrade igenom en dagstidning, pekade på en annons och sa: "Annika, en sådan här skrivarkurs skulle passa dig precis". Ljuvliga ord som verslära, textanalys, stilistik och litteraturgranskning strömmade mot mig.

   Så, en ettårig kurs i kreativt skrivande plus två års skrivarlinje är lika med ett skriftligt uppvaknande. Numera är tungviktarmaskinen utbytt mot en laptop. Mina texter ligger prydligt uppdelade i filer och väntar, både på bedömning och förbättring och det här är bara ett nedsläpp. Jag har bara börjat. Fortsättning följer.

Annika Berg